Maria Erika

Gry har njutit sol mot bar hud idag och så undrade hon varför inte jag också var naken å så? Tja, jag kom ju direkt från jobbet och där har vi kläderna på för det mesta tyckte jag. Det svaret var hon nöjd med. Sen drog hon på sig kläderna och hängde med ut på Fionas kisserunda. På hemvägen fick jag de vackraste blommorna! Jag ska plocka dom här till dig, moster! Mosters lycka.

Mor fyller år idag och jag lagar tjälknöl och potatisgratäng. Födelsedagsbarnet har önskat rabarberpaj istället för tårta, och den har jag just plockat ur ugnen.



Dessutom tänkte jag passa på att koka lite hjortronsylt på bär som jag har tinat. Lika bra att passa på när man ändå är igång. Här hemma grönskar det för fullt bland alla mina plantor och det var roligt att komma hem och se hur mycket som faktiskt har hänt på en vecka. Vår och grönska är magiskt! Tänk att det bara växer, av sig själv. 



I fönstret står pelargonerna som jag köpte som sticklingar tidigt i vår på Granngården. Nu har jag släppt fram knopparna och de har redan börjat blomma. Åh, så fina de är!

Såna här dagar gillar jag. Det är en riktigt skön söndag!

Spanskan från skolan har försvunnit lååångt bak i huvudet. Men det är roligt att känna igen ord och förstå aningens sammanhang mellan varven.





På en hel vecka hade vi en dag med lite kallare väder, resten bara sol, sol, sol. Men så här tidigt på året är det fortfarande bitvis lite kyligt i skuggan. Men det passade mig ganska bra.



Tänk att få ligga stilla och göra ingenting. INGENTING i flera dagar. Woooh, så skönt! Första två dagarna orkade jag inte lyfta ett finger. Sen åkte stickningen och pocketboken fram. Mmmm.



Jag försökte jaga soluppgångar ett par morgnar. Första morgonen var jag för sent ute och dessutom molnigt. Men det är ändå skönt att vara ute själv och vara nästan ensam om att njuta av havet och stranden. Lugn och ro till och med på turistställen.




Farmor var rädd att missa narcissernas blomning hemma, men vi fick njuta en kaktusblomning istället på väg till frukost.






Lite vin, men mest mineralvatten. Det går åt mycket vätska i solen. Första gången jag provade all inclusive. Det var för lite kärlek i maten tycker jag. En vecka står man väl ut, men inte mycket mer än så. Skönt att komma hem till sitt eget kök.

Det krävs verkligen ett beslutsamt sinne för att kliva av varje dags ekorrhjul och inte gå på i samma fotspår som man alltid har gjort. Ibland förstår man att det inte funkar, att det inte leder framåt och att man inte mår bra av att göra som man alltid har gjort, och ändå är man fast i vanans makt.



Och sen, när man börjar bryta sig loss från sina självpålagda måsten och borden så är det nästan lite besvärligt för omgivningen, man blir ju lite obekväm. Lite mindre Duktig och lite mer NEJ-sägare, lite mer JA-sägare till sig själv.



Det är dags att människor börjar leva efter sin egen inre längtan och sina egna önskningar. Då tror jag att vi har lättare att ge frihet till varandra att själva välja och att följa våra egna hjärtan. Och när alla ger varandra chansen att vara på rätt plats i rätt stund, då tror jag att det händer bra saker i världen och i människor!

Solglasögonen kom ju, men solen försvann. Nah, till veckan får jag försöka ta å göra nåt åt saken.

Björkriset har piggat upp idag. Ett par centimeter snö i morse kändes inte direkt bidra till inspirationen...

Sesam sitter på mina axlar och Siri gör så gott hon kan för att krypa in under tröjan. Hon blir lite förnärmad om man helt sonika tar och hjälper henne, så hon får väl hållas. En Jehovastant har varit förbi och snackat vett med mig på förmiddagen och jag gjorde mitt bästa för att övertyga henne om livets sanningar, men hon kändes luttrad ;)

Efter lunch som består av rester från thaimatlagninskursen igår så ska jag dra iväg på byn och köpa lite plantjord för sommarens projekt. I brist på riktiga vårkänslor (det snöar) så plockade jag in lite björkris som kommit med små musöron, riktigt fint! På övervåningen där alla småplantor bor fascineras jag över klätterväxter och gurkor som kommer med små tentakler för att hålla sig uppe. Det är så fint med alla spiraler och knorrar!

I fredags fyllde jag huvudet med trädgårdsdrömmar och inspiration på mässan i Umeå. Inte så stor mässa, men naggande god. Kanske har den potential att växa till kommande år? Mycket fint att titta på, och speciellt de sju balkongerna som olika företag fått ställa i ordning tyckte jag var inspirerande att se.

Rutigt, rosa och rosigt på ett och samma förkläde, mmmm. Missade jag min rosa-period när jag var 4? Jag måste fråga mamma.

Rickard Andersson ringde just från positiv pension. De var bäst och marknadsledande och råd och rön och hit och dit. Hur vet du att du är bäst frågade jag. Han visste inte om han var bäst. Han var nämligen gullig och tog det personligt! Jag syftade förstås på positiv pension. Nåja. Inte intresserad. Han önskade mig en trevlig kväll och jag sa detsamma, Rickard Andersson!

Två nätter på vandrarhem och 130 mil med bilen i helgen. Fiona måste vara den mest enkla hund man kan tänka sig att resa med. Hon har legat tyst bak i sin bur och inte sagt ett knyst och sen när kvällen kommit och favoritlejonet åkt fram så har hon slamsat runt och busat och njutit av odelad uppmärksamhet.

På turen har jag och sällskapet hunnit med att lufta plånböckerna på IKEA, fika på charmigt kafé och njutit talbok och diverse filosoferingar. I fredags landade vi i Gävle och hann njuta av stora gamla fina hus från Kornäs storhetstid gissar jag. Jag tror det är ännu finare att få traska i de där miljöerna när solen skiner och grönskan har kommit på plats.





Stora hus blev något av ett tema tror jag. I Strömsholm kollade vi in slottet, i alla fall från utsidan.



Själva målet med resan var förstås Fionas MH. Det gick bra och motsvarade nog det jag redan vet. Att hon är en mjuk tik som med lite stöd från matte fixar biffen. Vi jobbar vidare på mer självständighet och jag tror det kommer mer av det när hon blir lite äldre. Skottet brukar vara intressant för många och det blev en tvåa. Men kanske ännu viktigare är att det inte fanns några kvarstående rädslor. Det är kanske ett av det viktigaste på collie? Och hur det än är, själen kan inte mätas. Och jag är ju kär i min Fiona oavsett!


Min fina lilla vandrarhemshund!