Maria i rött fodral och hjärna på högvarv
Jag drog på mig det enda röda fodral jag har, och det är inte en festblåsa, utan en verkstadsoverall. Sen letade jag åt domkraften som har funnits lika länge som jag tror jag och så filosoferade jag över pappas pedagogiska talanger. I tio års tid har han sagt att jag ska byta däcken själv, "Det är bra att träna så att man lär sig". Jag undrar bara när man har lärt sig? Jag tror jag har genomskådat honom, för varje år när jag vill ha hjälp så drar han den där harangen. Å så byter jag mina däck själv och gormar lite över att jag har tränat klart och att jag bara byter däck och att det skulle vara trevligt att få hjälp med det. Punkt. I år var inte pappa ens hemma, så jag hade ingen chans att tjata på honom. Men, däcken är bytta. Det är lika plågsamt och eländigt varje gång, men man känner sig fasligt nöjd när det är klart. Fast ser man det ur perspektivet att man faktiskt har en bil att byta däck på så blir man lite mer tacksam och ödmjuk i tanken.
Min hjärna går på högvarv och ibland undrar jag vart stoppknappen är någonstans. Jag drömmer en massa drömmar och får nog minst lika mycket gjort nattetid som dagtid. Puh!
Jag går och längtar efter barmark, grönska och ännu mera finväder, och framför allt ledig tid att kunna ta vara på det. Under tiden snön håller sig kvar groddar jag mungbönor och gör det lite grönt inomhus istället.
Inner peace and sprouts!
