Maria Erika

Jag spenderade helgen uppe i fjället och det var jättebra. En liten tur uppöver mot klövern gjorde jag på lördagkväll och jag var helt ensam där uppe. Tyst och skönt. När jag kom över trädgränsen satte jag mig ner och tittade ut över dalen. Det är fint uppe i fjället. Jag mediterade en stund innan jag traskade ner igen och jag påminde mig själv om enkelheten och friden som finns i att bara vara. Det är liksom inte alla dagar man lyckas nå den känslan och insikten, men när den väl infinner sig mår man så bra.

Nattsömnen blev det lite si och så med där uppe. Fredagnatt skulle jag sova ute i boden där det finns kamin och man kan höra knastret från brasan. Mysigt tänkte jag. Men kl 2 på natten gav jag upp. Då hade katterna jagat runt ett bra tag, först av nyhetens behag på ett nytt ställe och sedan jagandes en rackarns liten mus som lyckats ta sig in när dörren stått öppen. För farfar kan bygga råttfritt, det tvivlar jag inte en sekund på. Här handlar det mer om förarfel, och jag vet vem jag ska skylla på ;) Natten därpå sov jag med Ingela och Gry och hon var ljudlig till och från mest hela tiden tyckte jag. Så på söndagen var jag halvdöd. Skönt att komma hem till sin egen säng då!

På väg hem från fjället svängde jag förbi och hämtade ut ett paket med lite målarsaker som jag beställt. Nu har jag hunnit leka lite och plaskat runt med lite akvarellfärger och det är så kul! Någon konstnär kommer jag aldrig att bli, men det är befriande att få sitta som ett litet barn och bara leka och känna sig lycklig över sin fina teckning!

Dagens sysselsättning har bestått av att mata in resultat från inventeringen. Det är sånt där monotont göra som bara kräver lite hjärna och pigga fingrar på tangentbordet. Det är skönt som omväxling att göra nåt sånt ibland också. Förut har jag ju varit med och räknat skruvar och muttrar. Jag vet inte om jag har uppgraderats eller nedgraderats. Grabbarna tyckte det var fuskigt att jag fick sitta å mata in alla uppgifter, men det vette tusan om dom verkligen skulle vilja byta.

Ikväll tänkte jag ge mig på att rensa lite i röran. Jag har haft det som projekt ett längre tag, men av nån anledning så har inte lusten riktigt infunnit sig och jag har bara hittat en massa svepskäl till att slippa. Men om man säger till någon annan att man ska göra det, då kanske det är lättare att verkligen komma sig för? Vi får väl se vad det blir för resultat :)

När man tar sig tid att skåda i sitt eget inre djup så inser man ganska snart hur lite av oss människor som ändå syns på utsidan. Vi är så mycket mer än bara vårt uttryck, utseende och våra handlingar. Skottland har gjort mig djupsinnig och jag filosoferar mycket nu. Vad finns bortom vår fysiska värld, vad är meningen med mitt liv, och med hela mänsklighetens existens, vad är meningen med det som sker, hur blir man en bättre människa, vad är riktig lycka, har jag något att förlåta, förvaltar jag min tid på jorden på ett bra sätt, vilka gränser finns i mitt liv, vem har satt dessa gränser? Tankarna har ingen början och inget slut, och det finns inget facit.

Det är spännande att ta reda på vad man verkligen, på djupet, vill med sitt liv. Och varje gång börjar resan nu.