Maria Erika

Igår hade jag trevlig besök med surr och till och med lite sång! På uppmaning så delar jag med mig av innehållet av mina kreationer i köket. Dessvärre så är jag ju inte riktigt någon receptmänniska, så det här får duga.

Till en fruktsallad serverade jag helt skalat bovete som jag lagt i blöt över dagen och sedan sköljt noga. Det blandade jag med hackad mandel, honung och kanel. Bovetet bildar ett slags hölje som blir lite klibbigt. Det måste man skölja bort, och det bildas nytt hela tiden. Därför bör man bara göra så mycket man tänker äta upp och hellre göra en ny blandning till nästa gång. Blötlagt bovete klarar sig ett par dagar i kylen, och vill man så kan man grodda det någon dag också. Men det ska sköljas varje gång man ska äta av det.

Mina chokladbollar gjorde jag av blötlagd mandel som jag mixade. Sedan tillsatte jag några dadlar till lagom konsistens, pudrade på rikligt med kakao och som extra krydda hade jag lite rivet apelsinskal. Jag hittade nämligen ekologiska apelsiner när jag var i Ö-vik på jobbresa i veckan. Härligt!

Tack flickor för en mysig afton!

I onsdags kom det in en kund här som var på genomresa och ville köpa en vassklippare av oss. Medan jag registrerade ordern och skrev ut fakturan så berättade mannen så mycket om sitt liv så att jag efteråt nästan inte kunde fatta allt han sagt. En kort stund och så mycket sagt! Oj.

Det var en herre på 50 +, egen företagare, kreatör och pappa som mistat sin son för två år sedan. Jag har hört människor säga det förut som upplevt stora själsliga förluster eller svårigheter att man ska ta vara på livet. Den här mannen sa också det, men mest av allt sa hans ögon det. Jag har sett blicken förut och det är en så innerlig uppmaning som vill väcka omvärlden till att förstå hur gott vi har det och hur mycket vi ska ta vara på det vi har nu, för när vi dör får vi inte ta någoting med oss. Många av hans ålderskategori och sort har inte så lätt att snacka känslor, men den här karln hade förstått något viktigt och ville förmedla det. Då tycker jag att det är extra speciellt. Det gav mig en bra påminnelse som jag tror att jag kommer att komma ihåg ett tag.

Förra helgen var jag på en långweekend i Stockholm. Det var länge sen sist jag var där och länge sen jag hade chans att traska runt på alla mysiga gator i gamla stan. Falafelrulle och en kula gräddglass till efterrätt i ett rätt soligt Stockholm gjorde min söndag till en trivsam dag. Mest överraskad blev jag nog över en oblyg fågel som satte sig på mitt huvud när jag satt på en parkbänk i morgonsolen på Kungsholmen. Man kan inte låta bli att vifta med händerna när man inte riktigt vet vad det är som landat, men nu i efterhand så tänker jag att den gärna kunde få sitta där en stund. Fågeln hoppade ner på marken framför mig, kvittrade och flög sedan vidare. Oblyg stockholmare!


På livrustkammaren fanns en utställning om hundar och hästar i kunglig tjänst. Lite torr och tråkig var den, men några små guldkorn hittade jag, bland annat den här bilden på lapphundar som funnits i hovet. Intressant att de är vita, det måste ju nästan vara finska lapphundar.

Vart tog maj månad vägen? Jag har inte riktigt hunnit med! I helgen har jag njutit av sol, om än blåsigt, och så har jag varit på kurs med Lotus. Det blev lite massage och stretching och om den mentala biten, fast på ett nytt sätt, om målbilder och energi. Riktigt spännande! Det är så länge sen jag gjorde något hundigt, så min törstiga själ blev väldigt nöjd och glad att få komma iväg på något. 

   Lotus är inte helt lätt att ha att göra med alla gånger. Han ser dåligt och tycker att anfall är bästa försvar. Jag provar lite olika taktiker för att kunna kommunicera med honom, men det är svårt. Och både han och jag blir nog ganska stressad när han gör sina små bistra cirkuskonster i andra änden av kopplet. Nu är det länge sen han och jag var ut på nåt sånt här, och det märks så tydligt, för då hamnar han tillbaka i gamla mönster. Men innan dagen var till ända så tycker jag ändå att han faktiskt sansade sig lite. En del saker får man bara acceptera som de är. Jag går och tänker på om Lotus och hans små egenheter är en sån, eller om man faktiskt kan komma tillrätta med det. Problemet är väl att han är 9 år och välrepeterad på tråkigheterna också. Då tar det längre tid. Och dålig syn hjälper väl inte till direkt.